-”Vi har aldrig tidigare spelat en så lysande bana” -”Vi har aldrig tidigare haft en så rafflande finalrunda” -”Vi har aldrig tidigare sett en så överraskad segrare”
Halmstad Masters 2003 kommer delvis därför att utgöra en underbar liten bakelse i minneskonditoriet när det är dags att gå till de sälla övningsgreenerna då löven tagit mark för länge sedan.
........och det var så här det utspelade sig...
Så oerhört bra!Solen färgade våra bleka näsor ("det där är inte Salle, det är en kokt hummer", som någon med halvhyggligt omdöme gissade), lagom vind över den kuperade banan, och lagom packad fotograf vid prisutdelningen.Dessbättre åt försvarande mästare Jerk ”Biggy” Andersson upp sina bakterier redan första dagen varpå vi andra fick chansen att göra upp om årets trofé.Den egendomligt merkantilt ointresserade Mustasch-Tarzan i baren gjorde också sitt för att psyka bort en annan av favoriterna, Calle Balle, genom att med fettmaargument vägra servera honom majonnäsmackor. Calle Balle tog självklart elegant revansch genom att lyfta på kilten vid den lokala pubertets festen som genomfördes på hotellet parallellt med vår Halmstad Masters. "Den svenske skotten har dimples på rumpan" heter på spanska; "Kvisslos Grandes del Pata Blancos", vilket Calle Balle skanderade ut gång efter gång, utan att reflektera över egen situation...
Affe Maskrosstjälk flög in sent på fredagkvällen, drog i sig några snabba natthumrar, ställde sig på morgonkvisten med drivern och matade trehundrameters rätt över övningsfältet. Den svenske mannen slår långt heter på spanska "Loco idioto musclo".Benny Bula heter på spanska "El Tasso del Kin - noooooo". "Nilsson" heter på spanska "Nilsson".
Till spelet. Banan alltså ett monster, rankad tvåa i Europa (bortsett från banorna på brittiska öarna), knappa 6 000 meter lång, infernaliskt layoutad och en mix av par, beige häst och skog. Underbar. Men ett monster. Årets tävling var just därför en seger för alla hackare, för alla fetknoppar med mer hybris än talang, dvs den typiske Halmstad Masters golfaren.
Dag ett vann Engvall. Obegripligt! Sa alla, fast inte högt, Engvall själv sa det högt och mumlade dessutom något om whiplash och inte en klubba sen Florida och liknande. 32 poäng. Gary ”Lunkan” Player, vår matchplaymästare hade 31 (efter att han osportsligt psykat in Junior Nilsson i en plantering muterade tulpaner på artonde).
Finaldagen blev en av Halmstad Masters stora dagar. Det var som på TV. Inte i början kanske; Jerk ”Biggy” Andersson gick ut först med 13 poäng i snitt på sina ronder, tätt följd av Mattias ”Big Dobble Whopper Super Duper” Persson och liknande idrottsmän. Senoir Nilsson som legat magsjuk ett varv låg på övre halvan av finalfältet, då begriper ni. Steve City slog out på ettan, och det var lite som på TV (Mupparna). Men sen. Wow! I ledarboll: Gary ”Lunkan” Player, proffs, Affe Maskrosstjälk, proffs, Benny Bula, spelar som ett proffs och Engvall, inte ett smack proffs.
Gary ”Lunkan” Player och Benny Bula med sällskapets vackraste svingar tappade självklart omedelbart.Banan var helt enkelt för svår, pressen för stor, motståndet för hårt. Gary ”Lunkan” Player som vuxit upp i lä av Tennisshoppen hade svårt i orkanbyarna, Benny Bula stördes uppenbart av de envisa humlorna som flög omkring och spred decibel. Affe Maskrosstjälk däremot, den sege skrinnaren, han spelade som i trans, tog snabbt in två slag på den av stunden tagne amatören som på femte hålets green var på väg att ge upp. Då kom en mås.
Ditskickad av You Know Who kom den välsignade måsen och öppnade rygg på Affe Maskrosstjälk just vid birdieputten och Engvall fick ny kraft. Sen följde en Hitchcock där ledningen växlade hål för hål, aldrig mer än en poäng åt något av hållen.
Ni besparas detaljerna, men varje hål innehöll hälsofarliga spänningsmoment, dock; låt oss gå raskt till artonde. Läget är Even Steven, dock har Engvall slag på hålet på grund av fuskhandikapp.Affe Maskrosstjälk slog en trehundrameters mitt i fairway. Engvall slår en tvåhundrameters, en ångström från att rinna ner i en bunker. Engvall fattar då självklart vansinnesbeslutet att försöka nå green (210 meter) från sin sneda stans, viftar iväg åt Dublin, till höger nånstans, i sandjord, sjögräs, bakom bunker. Affe Maskrosstjälk får gummiarm och drar sin 90-meters i bunker. Då!Holy Shit, utan duva. Då - med några rödglödgade och pilsnerstinna resekamrater vid greenen, bettande, spekulerande, bittra, avundsjuka - kliver Engvall fram mot bollen, smack, och det är identiskt som på TV. Smack! Rätt låg bollbana, avgjort för hög fart, över bunker ett, för hög fart mot bunker två, men: BITE!
För första gången i livet fick Engvall bite på ett inspel, det fräste till i gräset och där låg bollen två ynka meter från pinnen. Publiken tvättade först ögon, ylade sen strupe och var till slut tvungen att hämta andan med ytterligare en barrunda, Engvall gick osportsligt ner i brygga och saken var klar. Alltså, årets tvåa: Affe Maskrosstjälk!
Resumé:
Vi som deltager i Halmstad Masters har det gemensamt att vi gillar att skåla på Mårtensson, vi gillar att garva åt varandras duffar och vi gillar att bidra till installationen av alkohol i bodegan. Starkare band än så behövs inte för att få tävlingarna och tillställningar speciella. Så småningom får verksamheten sin egen form, sin egen historia - vi vet alla att Roberto puttade ut en tand på sig själv, att Steve City röker halvmeterlånga cigarrer när han anser sig fira nånting, att Stefan missar flygplan, att Benny Bula blir tårrörd vid prisutdelningar, att Calle Balle fick köpa 25 flaskor Moet (och dricka fyra själv) när han tuppade i sin hole-in-one , att Gary ”Lunkan” Player har hopknycklade spelkort i munnen, att Senior Nilsson oavbrutet anser sig ha saker att fira, att ingen utom Junior Nilsson begriper bettingsystemet, att… Åt allt detta - vår gemensamma skatt - kommer vi att ogenerat frossa i åratal.
Vid pennan
ME
Halmstad Masters 2003 kommer delvis därför att utgöra en underbar liten bakelse i minneskonditoriet när det är dags att gå till de sälla övningsgreenerna då löven tagit mark för länge sedan.
........och det var så här det utspelade sig...
Så oerhört bra!Solen färgade våra bleka näsor ("det där är inte Salle, det är en kokt hummer", som någon med halvhyggligt omdöme gissade), lagom vind över den kuperade banan, och lagom packad fotograf vid prisutdelningen.Dessbättre åt försvarande mästare Jerk ”Biggy” Andersson upp sina bakterier redan första dagen varpå vi andra fick chansen att göra upp om årets trofé.Den egendomligt merkantilt ointresserade Mustasch-Tarzan i baren gjorde också sitt för att psyka bort en annan av favoriterna, Calle Balle, genom att med fettmaargument vägra servera honom majonnäsmackor. Calle Balle tog självklart elegant revansch genom att lyfta på kilten vid den lokala pubertets festen som genomfördes på hotellet parallellt med vår Halmstad Masters. "Den svenske skotten har dimples på rumpan" heter på spanska; "Kvisslos Grandes del Pata Blancos", vilket Calle Balle skanderade ut gång efter gång, utan att reflektera över egen situation...
Affe Maskrosstjälk flög in sent på fredagkvällen, drog i sig några snabba natthumrar, ställde sig på morgonkvisten med drivern och matade trehundrameters rätt över övningsfältet. Den svenske mannen slår långt heter på spanska "Loco idioto musclo".Benny Bula heter på spanska "El Tasso del Kin - noooooo". "Nilsson" heter på spanska "Nilsson".
Till spelet. Banan alltså ett monster, rankad tvåa i Europa (bortsett från banorna på brittiska öarna), knappa 6 000 meter lång, infernaliskt layoutad och en mix av par, beige häst och skog. Underbar. Men ett monster. Årets tävling var just därför en seger för alla hackare, för alla fetknoppar med mer hybris än talang, dvs den typiske Halmstad Masters golfaren.
Dag ett vann Engvall. Obegripligt! Sa alla, fast inte högt, Engvall själv sa det högt och mumlade dessutom något om whiplash och inte en klubba sen Florida och liknande. 32 poäng. Gary ”Lunkan” Player, vår matchplaymästare hade 31 (efter att han osportsligt psykat in Junior Nilsson i en plantering muterade tulpaner på artonde).
Finaldagen blev en av Halmstad Masters stora dagar. Det var som på TV. Inte i början kanske; Jerk ”Biggy” Andersson gick ut först med 13 poäng i snitt på sina ronder, tätt följd av Mattias ”Big Dobble Whopper Super Duper” Persson och liknande idrottsmän. Senoir Nilsson som legat magsjuk ett varv låg på övre halvan av finalfältet, då begriper ni. Steve City slog out på ettan, och det var lite som på TV (Mupparna). Men sen. Wow! I ledarboll: Gary ”Lunkan” Player, proffs, Affe Maskrosstjälk, proffs, Benny Bula, spelar som ett proffs och Engvall, inte ett smack proffs.
Gary ”Lunkan” Player och Benny Bula med sällskapets vackraste svingar tappade självklart omedelbart.Banan var helt enkelt för svår, pressen för stor, motståndet för hårt. Gary ”Lunkan” Player som vuxit upp i lä av Tennisshoppen hade svårt i orkanbyarna, Benny Bula stördes uppenbart av de envisa humlorna som flög omkring och spred decibel. Affe Maskrosstjälk däremot, den sege skrinnaren, han spelade som i trans, tog snabbt in två slag på den av stunden tagne amatören som på femte hålets green var på väg att ge upp. Då kom en mås.
Ditskickad av You Know Who kom den välsignade måsen och öppnade rygg på Affe Maskrosstjälk just vid birdieputten och Engvall fick ny kraft. Sen följde en Hitchcock där ledningen växlade hål för hål, aldrig mer än en poäng åt något av hållen.
Ni besparas detaljerna, men varje hål innehöll hälsofarliga spänningsmoment, dock; låt oss gå raskt till artonde. Läget är Even Steven, dock har Engvall slag på hålet på grund av fuskhandikapp.Affe Maskrosstjälk slog en trehundrameters mitt i fairway. Engvall slår en tvåhundrameters, en ångström från att rinna ner i en bunker. Engvall fattar då självklart vansinnesbeslutet att försöka nå green (210 meter) från sin sneda stans, viftar iväg åt Dublin, till höger nånstans, i sandjord, sjögräs, bakom bunker. Affe Maskrosstjälk får gummiarm och drar sin 90-meters i bunker. Då!Holy Shit, utan duva. Då - med några rödglödgade och pilsnerstinna resekamrater vid greenen, bettande, spekulerande, bittra, avundsjuka - kliver Engvall fram mot bollen, smack, och det är identiskt som på TV. Smack! Rätt låg bollbana, avgjort för hög fart, över bunker ett, för hög fart mot bunker två, men: BITE!
För första gången i livet fick Engvall bite på ett inspel, det fräste till i gräset och där låg bollen två ynka meter från pinnen. Publiken tvättade först ögon, ylade sen strupe och var till slut tvungen att hämta andan med ytterligare en barrunda, Engvall gick osportsligt ner i brygga och saken var klar. Alltså, årets tvåa: Affe Maskrosstjälk!
Resumé:
Vi som deltager i Halmstad Masters har det gemensamt att vi gillar att skåla på Mårtensson, vi gillar att garva åt varandras duffar och vi gillar att bidra till installationen av alkohol i bodegan. Starkare band än så behövs inte för att få tävlingarna och tillställningar speciella. Så småningom får verksamheten sin egen form, sin egen historia - vi vet alla att Roberto puttade ut en tand på sig själv, att Steve City röker halvmeterlånga cigarrer när han anser sig fira nånting, att Stefan missar flygplan, att Benny Bula blir tårrörd vid prisutdelningar, att Calle Balle fick köpa 25 flaskor Moet (och dricka fyra själv) när han tuppade i sin hole-in-one , att Gary ”Lunkan” Player har hopknycklade spelkort i munnen, att Senior Nilsson oavbrutet anser sig ha saker att fira, att ingen utom Junior Nilsson begriper bettingsystemet, att… Åt allt detta - vår gemensamma skatt - kommer vi att ogenerat frossa i åratal.
Vid pennan
ME
